25 oktober 2026, som historieböckerna kommer att berätta det den 25 oktober 2036.

I oktober 2026 bytte trycket i kriget i Ukraina riktning. I mitten av månaden hade USA lättat på sanktionerna mot rysk diesel och satt de viktigaste åtgärderna i en ny sanktionslag ur spel, och president Trump sade: ”Jag tycker att det är dags för Ukraina att få en ny president.”^1,2,3,4,5,6 Ett ”energivapenstillestånd” som han hade tillkännagett den 11 oktober stoppade inte de ryska attackerna mot ukrainska energianläggningar.^7,8

Sedan USA:s sändebud Steve Witkoff hade träffat Vladimir Putin den 21 oktober meddelade Kreml att Ryssland var villigt att i november återuppta trepartssamtalen med USA och Ukraina; president Zelenskyj ställde sig bakom detta.^9,10,11,12 Inom några timmar träffade ryska robotar och drönare Kiev och andra regioner och dödade minst fyra människor, enligt ukrainska företrädare.^10,13,14,15 Den 23 oktober tillkännagav Vita huset ett vapenstillestånd enbart för den ryskockuperade staden Olesjky, för att släppa in hjälp och släppa ut civila; Ryssland och Ukraina meddelade sedan att det skulle börja gälla den 27 oktober.^16,17,18,19

Moskva drog den lärdom som skulle prägla resten av årtiondet: fortsätt kriga, så kommer eftergifterna.

Den 10 oktober 2025 trädde ett vapenstillestånd i kraft i Gaza.^1,3 Trots det hade mer än 1 500 palestinier dödats sedan det trädde i kraft fram till den 20 oktober 2026, enligt hälsoministeriet i det Hamasstyrda Gaza; ministeriets dödssiffra sedan Hamas attack den 7 oktober 2023 uppgick till mer än 74 000.^2,3,4,5,6 Den 23 oktober, efter att beväpnade män dödat två israeliska soldater nära Hebron, beordrade premiärminister Benjamin Netanyahu armén att förbereda en fullständig avspärrning av den ockuperade Västbanken och hotade med en stor offensiv där. Dagen därpå inledde israeliska trupper en operation i Hebron, spärrade av staden, rev byggnader och tvingade familjer från sina hem.^7,8,9,10,11

Återuppbyggnaden kom aldrig i gång, eftersom ingen ville betala för något som kunde förstöras igen, och utan en politisk lösning växte radikaliseringen på båda sidor.

Den 9 oktober 2026, några timmar efter att den tidigare domaren vid Internationella brottmålsdomstolen Navi Pillay tilldelats Nobels fredspris, införde Trumpadministrationen sanktioner mot själva domstolen, med en övergångsperiod på sex månader för många transaktioner. Utrikesminister Marco Rubio förklarade: ”Antingen upphör ICC med sina hot, eller så gör vi slut på ICC.”^1,2,3,4,5 Den 22 oktober tilldelade Europaparlamentet domstolen och dess personal sitt Sacharovpris.^10,11,12

I historieböckerna från 2036 är domen hård: priser skyddade inte domstolen. Redan den 22 september 2026 hade Trump i FN:s generalförsamling uppmanat medlemsstaterna att ”omedelbart lämna denna skurkinstitution”.^6,7 Dagen därpå meddelade Nauru att landet skulle lämna domstolen.^8,9 När övergångsperioden löpte ut i april 2027 drog sig banker och leverantörer ur, och domstolen blev i stort sett lamslagen.

Därmed försvann den sista plats där ledare kunde ställas till svars för krigsbrott. Vad det betydde syns i Sudan (§ 4.1).

Efter amerikansk-israeliska angrepp mot Iran den 28 februari 2026 stängde Iran Hormuzsundet; från den 13 april blockerade USA iranska hamnar.^1,2,3,4 I juli, efter attacker mot handelsfartyg, förklarade Trump att det tillfälliga vapenstilleståndet var över.^5,6 Den 20 oktober sade Irans säkerhetschef enligt iransk statlig tv att inget anrikat uran skulle lämna landet och uteslöt samtal med USA tills landets villkor var uppfyllda.^7,8 Dagen därpå införde USA sanktioner mot företag som enligt USA hjälpte Irans ”skuggflotta” av oljetankfartyg. Den 23 oktober stängde Brentoljan på nästan 117 dollar per fat, den högsta nivån på flera månader.^9,10,11,12 Irans revolutionsgarde hotade att angripa amerikanska baser om USA fortsatte att eskortera fartyg genom sundet, och USA började minska personalen vid sina ambassader i regionen efter att ett underrättelse-PM varnat för att Iran hade trappat upp sina försök att rikta in sig på amerikansk personal.^13,14,15,16

Regeringar subventionerade fossila bränslen för att avvärja oroligheter och sköt upp energiomställningen år efter år (§ 5.1).

Den 13 oktober 2026 räknade IMF med en global tillväxt på 3,1 procent för 2026 och en global inflation på 4,7 procent. Prognosen förutsatte att transporterna av olja och gas genom Hormuzsundet skulle återupptas senast i mars 2027.^1,2 Det gjorde de inte, och inflationen förblev hög.

IMF konstaterade också att bara 32 ekonomier stod för 95 procent av den globala tillväxten, jämfört med 54 i april. Fonden varnade för en AI-relaterad korrigering på aktiemarknaden, stigande räntor på statsobligationer och hög offentlig skuld.^1,2 Enligt IMF lade låginkomstländer 14 procent av sina statsinkomster på skuldbetalningar, jämfört med 6 procent ett decennium tidigare.^3,4 Varningarna besannades: en marknadskorrigering drabbade pensionerna, och skuldsatta regeringar kunde inte gå in och hjälpa.

Den 26 oktober 2025 intog RSF-milisen den sudanesiska staden El Fasher; några dagar senare bekräftade IPC, det internationella klassificeringssystemet för hunger, att det rådde hungersnöd där och i Kadugli.^1,2,3,4,5 Den 12 oktober 2026 varnade IPC för en växande risk för hungersnöd i Darfur och Kordofan, driven av krig, fördrivning och torka.^6,7 Under de tre första veckorna i oktober 2026 dödade drönarattacker minst 306 människor, enligt FN:s kontor för mänskliga rättigheter. Den 19 oktober dödade en drönarattack mot en marknad i Abyei, ett område som Sudan och Sydsudan tvistar om, minst 153 människor, enligt lokala företrädare, som lade skulden på Sudans armé.^8,9,12,13 Den 21 oktober uppmanade 22 länder vid ett möte i Genève utomstående makter att sluta förse Sudans krigförande parter med drönare, stridande och pengar, men något vapenstillestånd kom man inte överens om.^10,11

Eftersom Internationella brottmålsdomstolen samtidigt ströps (§ 2.1) ställdes ingen inför rätta för att ha svultit ut hela städer. Historieböckerna från 2036 kallar Sudan den kris som världen såg på och lät ske.

FN:s livsmedelsprogram beräknade att 318 miljoner människor skulle drabbas av hunger på krisnivå eller värre under 2026 och uppgav att det på grund av nedskärningar bara kunde hjälpa ungefär en tredjedel av dem. USA, den största givaren, och andra skar ned sitt bistånd.^1,2,3

Vad det innebar blev tydligt i Gaza (§ 1.2). Den 19 oktober 2026 meddelade WFP att man på grund av brist på pengar minskade livsmedelsbiståndet där med ungefär en tredjedel, vilket lämnade 500 000 människor utan månatligt stöd.^7,8,9

Rika länder flyttade ännu mer pengar till försvar och energi (§ 1.1, § 3.1), och de som blev utan hjälp gav sig ut på vägarna. I början av oktober 2026 kantrade en överfull migrantbåt på väg till Jemen utanför Djibouti; minst 139 människor dog, varav 15 barn, enligt FN:s migrationsorgan IOM.^4,5,6

I maj 2026 förklarade Världshälsoorganisationen (WHO) ett ebolautbrott i östra Kongo, orsakat av Bundibugyostammen, som ett globalt hälsonödläge. Det finns inget godkänt vaccin eller någon godkänd behandling mot denna stam.^1,2,3 nyI slutet av oktober inleddes i Kongo en studie av vaccinkandidater mot den.^22,23 Fram till den 21 oktober hade Kongo registrerat mer än 9 700 bekräftade fall och nästan 4 700 dödsfall, enligt WHO och amerikanska CDC: det näst största ebolautbrottet som någonsin registrerats. Det spreds också till Kenya och, tidigare, Uganda; den 20 oktober blev Nigeria det femte landet att påvisa det, och två dagar senare kallade WHO det en regional angelägenhet.^{4,5,6,12,13,14,15,18,19,20,21,22}

nyUganda stängde sin gräns mot Kongo i maj. USA släppte in resenärer från Kongo först efter 21 dagar utanför landet och kommer från den 3 november att kräva att varje inresande flygpassagerare intygar att de inte har varit där. WHO avrådde från att stänga gränser.^{1,4,7,8,10,11,24,25} WHO rapporterade allvarliga finansieringsluckor, och i oktober uppgav Afrikanska unionens hälsomyndighet att mer än 700 miljoner dollar i insatsmedel i Kongo inte gick att redovisa.^7,9,16,17

Inför valet mellan att stänga gränser och att betala för insatserna valde världen oftast det förra, och viruset fortsatte att cirkulera långt in i 2027.

Klimattoppmötet COP31 i Antalya i Turkiet, 9–20 november 2026, skulle inriktas på att omsätta klimatmålen i handling.^1,2 I oktober rapporterade Meteorologiska världsorganisationen och klimattjänsten Copernicus om ett snabbt tilltagande El Niño, med havstemperaturer i Stilla havet på upp till 3,8 grader över genomsnittet. Den 21 oktober varnade FN för att omkring 50 miljoner människor kunde drabbas av ökad svält.^{3,4,8,9,10,11} Samma dag beräknade FN:s miljöprogram att världen med nuvarande löften var på väg mot 2,6 graders uppvärmning till år 2100, och 2,8 grader med nuvarande politik: sämre än ett år tidigare, delvis därför att USA hade lämnat Parisavtalet.^5,6,7

Eftersom toppmötet hölls mitt under bränslekrisen (§ 3.1) vann kortsiktiga bekymmer, och målen stannade på papperet.