21 oktober 2026, som historieböckerna kommer att berätta det den 21 oktober 2036.

I oktober 2026 såg kriget i Ukraina för en kort tid ut att röra på sig. Den 9 oktober meddelade president Trump en överenskommelse med Vladimir Putin om leveranser av rysk diesel. Samma dag lättade det amerikanska finansdepartementet tillfälligt på sanktionerna mot rysk diesel, fram till april 2027.^1,2 En dag senare sade Trump till journalister: ”Jag tror att det är dags för Ukraina att få en ny president.”^3,4

Historiker ser den veckan som ögonblicket då trycket bytte riktning. Det var inte angriparen som måste ge efter, utan det angripna landet. Den 11 oktober meddelade Trump en ’energivapenvila’ som båda sidor enligt honom hade gått med på. Ukraina slutade angripa ryska raffinaderier, men Ryssland fortsatte att angripa ukrainska energianläggningar.^5,6,7

Den 16 oktober satte Trump de viktigaste åtgärderna i en ny amerikansk sanktionslag mot Ryssland ur spel, strax innan de skulle börja gälla. Bland dem fanns tullar på upp till 100 procent för stora köpare av rysk olja och gas.^8,9 Två dagar senare angrep Ukraina Ryssland med mer än tusen drönare; oljelager brann i Sankt Petersburg.^10,11 Enligt president Zelenskyj höll USA under tiden inne Patriot-luftvärnsrobotar som allierade redan hade betalat för. Utrikesminister Rubio förnekade att USA ville skada Ukraina.^12,13 Den 20 oktober träffade Zelenskyj USA:s sändebud Steve Witkoff och europeiska ledare i Oslo; en dag senare reste Witkoff till Sankt Petersburg för samtal med Putin.^13,14

Moskva drog av de veckorna den lärdom som skulle prägla resten av årtiondet: den som fortsätter att kriga får eftergifter.

Den 10 oktober 2025 trädde en vapenvila i kraft i Gaza.^1,3 Fram till den 20 oktober 2026 hade ändå mer än 1 500 palestinier dödats sedan dess, enligt hälsoministeriet i det Hamasstyrda Gaza.^4,5,6 I början av oktober 2026 uppgick antalet döda sedan Hamas angrepp den 7 oktober 2023 till mer än 74 000, enligt samma ministerium.^2,3

Vapenvilan förblev en vapenvila på papperet. Återuppbyggnaden kom aldrig i gång, eftersom ingen ville betala för det som kunde förstöras igen i morgon. En generation barn växte upp bland ruinerna, utan skola och utan framtidsutsikter. Utan en politisk lösning växte radikaliseringen på båda sidor.

Den 9 oktober 2026 tilldelades den sydafrikanska juristen Navi Pillay, tidigare domare vid Internationella brottmålsdomstolen, Nobels fredspris. Några timmar senare införde Trumpadministrationen sanktioner mot själva domstolen. Utrikesminister Marco Rubio förklarade: ”Antingen upphör ICC med sina hot, eller så gör vi slut på ICC.”^1,2,4 Domstolen kallade sanktionerna ett angrepp på rättsstaten och på själva grunden för den internationella rättsordningen, och skrev: ”Historien kommer att döma detta ögonblick.”^1,3

I den här boken blir den domen hård. För många transaktioner med domstolen gällde inledningsvis en övergångsperiod på sex månader.^1,2,5 När den löpte ut i april 2027 drog sig banker, försäkringsbolag och programvaruleverantörer ur. Domstolen i Haag blev i stort sett lamslagen och en handfull medlemsstater lämnade den. Det hade Trump redan uppmanat till i FN:s generalförsamling den 22 september 2026: ”Jag uppmanar alla länder som är medlemmar i ICC att omedelbart och officiellt utträda ur denna skurkaktiga institution.”^6,7

Därmed försvann den sista plats där ledare måste stå till svars för krigsbrott. Vad det betydde syns i Sudan (§ 4.1).

Efter amerikansk-israeliska angrepp mot Iran den 28 februari 2026 stängde Iran Hormuzsundet.^1,2 Från den 13 april blockerade USA iranska hamnar.^3,4 Den 8 juli, efter iranska angrepp på handelsfartyg och amerikanska motangrepp, förklarade Trump att den tillfälliga vapenvilan var över.^5,6

Bränslepriserna blev till och med ett argument i kriget i Ukraina (§ 1.1). På så sätt drabbade bränslekrisen 2026 kriget, ekonomin, hungern och klimatet på en gång. Regeringar subventionerade fossila bränslen för att förhindra oroligheter, och investeringarna i energiomställningen sköts upp ännu ett år, gång på gång (§ 5.1).

Den 13 oktober 2026 räknade IMF med en global tillväxt på 3,1 procent för 2026 och en global inflation på 4,7 procent. Prognosen förutsatte att transporterna av olja och gas genom Hormuzsundet skulle återupptas senast i mars 2027.^1,2 I den här boken gjorde de inte det, och inflationen bet sig fast.

IMF konstaterade också att bara 32 ekonomier stod för 95 procent av den globala tillväxten, jämfört med 54 i april. Fonden varnade för en AI-relaterad börskorrigering, stigande räntor på statsobligationer och hög offentlig skuldsättning.^1,2 Varningarna besannades. Börskorrigeringen drabbade pensionsfonder och sparare, och hårt skuldsatta regeringar kunde inte gå in och hjälpa. Klyftan mellan de få länder som fick del av vinsterna och alla andra blev årtiondets ekonomiska berättelse.

Den 26 oktober 2025, efter en belägring på omkring arton månader, intog RSF-milisen den sudanesiska staden El Fasher.^1,2,3 I början av november 2025 bekräftade det internationella klassificeringssystemet för hunger, IPC, officiellt svält i El Fasher och i Kadugli.^4,5

Hungern spred sig sedan över Kordofan, och landet föll i praktiken sönder i områden som kontrollerades av rivaliserande arméer. Eftersom Internationella brottmålsdomstolen samtidigt ströps (§ 2.1), ställdes ingen inför rätta för att ha svultit ut städer. Boken från 2036 kallar Sudan den kris som världen såg på och lät ske.

FN:s livsmedelsprogram WFP räknade med att 318 miljoner människor skulle drabbas av hunger på krisnivå eller värre 2026, mer än dubbelt så många som 2019. På grund av nedskärningar i finansieringen sade programmet att det bara kunde hjälpa ungefär en tredjedel av dem. USA, den största givaren, skar ned sitt utlandsbistånd, och även andra givarländer gjorde nedskärningar.^1,2,3

Vad det innebar blev tydligt i Gaza (§ 1.2). Den 19 oktober 2026 meddelade FN:s livsmedelsprogram att det på grund av brist på pengar skar ned livsmedelsbiståndet där med ungefär en tredjedel: 500 000 människor förlorar sitt månatliga stöd och matpaketen halveras.^7,8,9

Under åren som följde flyttade rika länder ännu mer pengar till försvar och energi (§ 1.1, § 3.1). De som inte fick någon hjälp gav sig av. Natten mellan den 8 och 9 oktober 2026 kapsejsade en överfull migrantbåt på väg till Jemen utanför Djiboutis kust. Enligt FN:s migrationsorgan IOM omkom minst 139 människor, varav 15 barn.^4,5,6 I den här boken var det ingen enstaka händelse utan ett förebud. Migrationsdebatten hårdnade, vilket lämnade ännu mindre politiskt utrymme att ta itu med orsakerna.

I maj 2026 förklarade Världshälsoorganisationen (WHO) att ett ebolautbrott i östra Kongo utgjorde ett internationellt hot mot människors hälsa.^1,2 Det gällde Bundibugyostammen av viruset, mot vilken det inte finns något godkänt vaccin eller någon godkänd behandling.^1,3 Fram till den 20 oktober hade Kongo registrerat mer än 9 500 bekräftade smittfall och mer än 4 600 dödsfall, enligt regeringens siffror.^4,5 Det var det näst största ebolautbrottet som någonsin registrerats.^4,6 Smittfall bekräftades också i Uganda och Kenya.^4,7,8

Uganda stängde sin gräns mot Kongo i maj.^8,11 USA släppte in resenärer som hade vistats i Kongo först efter 21 dagar utanför landet.^4,10 WHO hade avrått från att stänga gränser och rapporterade allvarliga brister i finansieringen av insatserna.^1,7,8,9

Historiker ser utbrottet som ett test: stänger länder sina gränser, eller hjälper de till att betala för insatserna? I den här boken valde världen mest det förstnämnda. Viruset fortsatte att cirkulera i Östafrika långt in på 2027, och när en ny epidemi senare kom fanns vacciner och nödfonder återigen inte på plats.

Klimattoppmötet COP31 var planerat till den 9–20 november 2026 i Antalya, med Turkiet som värdland. Efter det föregående toppmötet i Belém i Brasilien skulle det inriktas på genomförande: att omsätta klimatmålen i praktiken.^1,2 I början av oktober rapporterade Meteorologiska världsorganisationen och klimattjänsten Copernicus om en snabbt tilltagande El Niño, med rekordhöga havstemperaturer i Stilla havet.^3,4

Den kraftiga El Niño-händelsen gjorde det följande året särskilt varmt. Toppmötet hölls mitt under bränslekrisen (§ 3.1), och det kortsiktiga vann. Länderna behöll sina mål på papperet, men genomförandet släpade efter. Omkring 2030 hade en uppvärmning på 1,5 grader nåtts varaktigt. Under 2030-talet flyttades debatten i kustländer från Bangladesh till Egypten från hur det kunde förhindras till vad skyddet mot havet kostar, och vem som betalar.