22 oktober 2026, som historieböckerna kommer att berätta det den 22 oktober 2036.

Under en kort tid i oktober 2026 verkade det röra på sig i kriget i Ukraina. Under första halvan av månaden lättade USA på sanktionerna mot rysk diesel fram till april 2027 och satte sedan de viktigaste åtgärderna i en ny sanktionslag mot Ryssland ur spel, bland dem tullar på upp till 100 procent för stora köpare av rysk olja och gas.^1,2,3,4 President Trump sade också: ”Jag tror att det är dags för Ukraina att få en ny president.”^5,6

Historiker ser de veckorna som ögonblicket då trycket bytte riktning. Det var inte angriparen som måste ge efter, utan det angripna landet. En ’energivapenvila’ som Trump meddelade den 11 oktober stoppade inte de ryska angreppen på ukrainska energianläggningar.^7,8

nyEfter samtal mellan USA:s sändebud Steve Witkoff och Vladimir Putin den 21 oktober sade Kreml att Ryssland var berett att återuppta trepartssamtalen med USA och Ukraina efter den 10 november. President Zelenskyj sade att Ukraina stödde detta.^9,10,11,12 nyInom några timmar träffade ryska robotar och drönare Kiev, och enligt stadens borgmästare skadades 15 människor.^10,12

Av de veckorna drog Moskva den lärdom som skulle prägla resten av årtiondet: fortsätt att kriga, så kommer eftergifterna.

Den 10 oktober 2025 trädde en vapenvila i kraft i Gaza.^1,3 Trots det hade fram till den 20 oktober 2026 mer än 1 500 palestinier dödats sedan vapenvilan trädde i kraft, enligt hälsoministeriet i det Hamasstyrda Gaza.^4,5,6 I början av oktober 2026 uppgick antalet döda sedan Hamas angrepp den 7 oktober 2023 till mer än 74 000, enligt samma ministerium.^2,3

Vapenvilan blev aldrig mer än en vapenvila på papperet. Återuppbyggnaden kom aldrig i gång, eftersom ingen ville betala för det som kunde förstöras igen nästa dag. En generation barn växte upp bland ruinerna, utan skolgång och utan framtidsutsikter. Utan en politisk lösning växte radikaliseringen på båda sidor.

Den 9 oktober 2026 tilldelades den sydafrikanska juristen Navi Pillay, tidigare domare vid Internationella brottmålsdomstolen, Nobels fredspris. Några timmar senare införde Trumpadministrationen sanktioner mot själva domstolen. Utrikesminister Marco Rubio förklarade: ”Antingen upphör ICC med sina hot, eller så gör vi slut på ICC.”^1,2,4 Domstolen kallade sanktionerna ett angrepp på rättsstaten och på själva grunden för den internationella rättsordningen, och skrev: ”Historien kommer att döma detta ögonblick.”^1,3

I historieböckerna från 2036 är domen hård. För många transaktioner med domstolen gällde inledningsvis en frist på sex månader.^1,2,5 När den löpte ut i april 2027 drog sig banker, försäkringsbolag och programvaruleverantörer ur. Domstolen blev i stort sett lamslagen och en handfull medlemsstater lämnade den. Det hade Trump redan uppmanat till i FN:s generalförsamling den 22 september 2026: ”Jag uppmanar alla länder som är medlemmar i ICC att omedelbart och officiellt utträda ur denna skurkaktiga institution.”^6,7 Dagen därpå meddelade önationen Nauru i Stilla havet FN att landet lämnar domstolen; utträdet träder i kraft efter ett år.^8,9

Därmed försvann den sista plats där ledare kunde ställas till svars för krigsbrott. Vad det betydde syns i Sudan (§ 4.1).

Efter amerikansk-israeliska angrepp mot Iran den 28 februari 2026 stängde Iran Hormuzsundet; från den 13 april blockerade USA iranska hamnar.^1,2,3,4 Den 8 juli, efter iranska angrepp på handelsfartyg och amerikanska motangrepp, förklarade Trump att den tillfälliga vapenvilan var över.^5,6 Den 20 oktober sade Irans säkerhetschef enligt iransk statlig tv till Pakistans arméchef att inget anrikat uran skulle lämna landet och att det inte skulle bli några samtal med USA förrän Irans villkor uppfyllts.^7,8 nyDagen därpå införde USA sanktioner mot en advokatbyrå, en fartygsförvaltare och skeppsmäklare som enligt USA hjälpte Irans ”skuggflotta” av oljetankfartyg. Då hade priset på Brentolja stigit till nästan 112 dollar per fat, den högsta nivån på fem månader.^9,10,11,12

Bränslepriserna blev till och med en faktor i kriget i Ukraina (§ 1.1). Bränslekrisen 2026 drabbade alltså kriget, ekonomin, hungern och klimatet på en gång. Regeringar subventionerade fossila bränslen för att avvärja oroligheter, och investeringarna i energiomställningen sköts upp år efter år (§ 5.1).

Den 13 oktober 2026 räknade IMF med en global tillväxt på 3,1 procent för 2026 och en global inflation på 4,7 procent. Prognosen förutsatte att transporterna av olja och gas genom Hormuzsundet skulle återupptas senast i mars 2027.^1,2 Det gjorde de inte, och inflationen förblev hög.

IMF konstaterade också att bara 32 ekonomier stod för 95 procent av den globala tillväxten, jämfört med 54 i april. Fonden varnade för en AI-relaterad börskorrigering, stigande räntor på statsobligationer och hög offentlig skuldsättning.^1,2 Enligt IMF lade låginkomstländer 14 procent av sina statliga inkomster på skuldbetalningar, jämfört med 6 procent ett årtionde tidigare.^3,4 Varningarna besannades. Börskorrigeringen drabbade pensionsfonder och sparare, och hårt skuldsatta regeringar var inte i stånd att gå in och hjälpa. Klyftan mellan de få länder som fick del av vinsterna och alla andra blev årtiondets ekonomiska berättelse.

Den 26 oktober 2025, efter en belägring på omkring arton månader, intog RSF-milisen den sudanesiska staden El Fasher.^1,2,3 I början av november 2025 bekräftade IPC, det internationella klassificeringssystemet för hunger, officiellt svält i El Fasher och Kadugli.^4,5 Den 12 oktober 2026 varnade IPC för en växande risk för svält i Darfur och Kordofan, driven av krig, fördrivning och torka.^6,7 Den 19 oktober dödades minst 153 människor i en drönarattack mot en marknad i Abyei, ett område som Sudan och Sydsudan tvistar om, enligt lokala företrädare. De lade skulden på Sudans armé; en sudanesisk officer sade till AP att armén riktade in sig på RSF:s tankbilar med bränsle.^8,9 nyDen 21 oktober möttes 22 länder och flera internationella organisationer i Genève under FN:s och Schweiz beskydd för att samordna fredsarbetet. Varken Sudans arméledda regering eller RSF deltog. Mötet slog fast att det inte fanns någon militär lösning och uppmanade utomstående makter att sluta leverera drönare, stridande och pengar, men ingen vapenvila kom till stånd.^10,11

Hungern spred sig sedan över Kordofan, och landet föll i praktiken sönder i områden som kontrollerades av rivaliserande arméer. Eftersom Internationella brottmålsdomstolen samtidigt ströps (§ 2.1), ställdes ingen inför rätta för att ha svultit ut hela städer. Historieböckerna från 2036 kallar Sudan den kris som världen såg på och lät ske.

FN:s livsmedelsprogram WFP räknade med att 318 miljoner människor skulle drabbas av hunger på krisnivå eller värre 2026, mer än dubbelt så många som 2019. På grund av nedskärningar i finansieringen sade programmet att det bara kunde hjälpa ungefär en tredjedel av dem. USA, den största givaren, skar ned sitt utlandsbistånd, och även andra givarländer minskade sitt bistånd.^1,2,3

Vad det innebar blev tydligt i Gaza (§ 1.2). Den 19 oktober 2026 meddelade FN:s livsmedelsprogram att det på grund av brist på pengar skar ned livsmedelsbiståndet där med ungefär en tredjedel: 500 000 människor skulle förlora sitt månatliga stöd och matpaketen skulle halveras.^7,8,9

Under åren som följde flyttade rika länder ännu mer pengar till försvar och energi (§ 1.1, § 3.1). De som inte fick någon hjälp gav sig ut på vägarna. Natten mellan den 8 och 9 oktober 2026 kapsejsade en överfull migrantbåt på väg till Jemen utanför Djiboutis kust. Enligt FN:s migrationsorgan IOM omkom minst 139 människor, varav 15 barn.^4,5,6 I efterhand var det ingen isolerad händelse utan ett förebud. Migrationsdebatten hårdnade, vilket lämnade ännu mindre politiskt utrymme att ta itu med orsakerna.

I maj 2026 förklarade Världshälsoorganisationen (WHO) att ett ebolautbrott i östra Kongo utgjorde ett internationellt hot mot människors hälsa.^1,2 Utbrottet gällde Bundibugyostammen av viruset, mot vilken det inte finns något godkänt vaccin eller någon godkänd behandling.^1,3 Fram till den 20 oktober hade Kongo registrerat mer än 9 500 bekräftade smittfall och mer än 4 600 dödsfall, enligt regeringens siffror.^4,5 Det var det näst största ebolautbrottet som någonsin registrerats.^4,6 Fall bekräftades också i Uganda och Kenya.^4,7,8 Uganda förklarade sitt utbrott över i slutet av augusti.^4,13 Den 20 oktober bekräftade Nigeria sitt första fall; enligt WHO var det det femte landet som upptäckt viruset under detta utbrott.^12,13

Uganda stängde sin gräns mot Kongo i maj.^8,11 USA släppte in resenärer som hade vistats i Kongo först när de hade tillbringat 21 dagar utanför landet.^4,10 WHO hade avrått från att stänga gränser och rapporterade allvarliga luckor i finansieringen av insatserna.^1,7,8,9

Historiker ser utbrottet som ett test: stänger länder sina gränser, eller hjälper de till att betala för insatserna? Världen valde mest det förstnämnda. Viruset fortsatte att cirkulera i Östafrika långt in på 2027, och när nästa epidemi kom saknades återigen vacciner och nödfonder.

Klimattoppmötet COP31 var planerat till den 9–20 november 2026 i Antalya, med Turkiet som värdland. Efter det föregående toppmötet i Belém i Brasilien skulle det inriktas på genomförande: att omsätta klimatmålen i handling.^1,2 I början av oktober rapporterade Meteorologiska världsorganisationen och klimattjänsten Copernicus om en snabbt tilltagande El Niño, med rekordhöga havstemperaturer i Stilla havet.^3,4 nyDen 21 oktober varnade WMO för att havstemperaturerna i tropiska Stilla havet mellan november och januari kunde nå aldrig tidigare skådade 3,8 grader över genomsnittet.^8,9 Den 21 oktober beräknade FN:s miljöprogram att världen var på väg mot 2,6 graders uppvärmning till år 2100 om länderna höll sig till sina klimatplaner, och mot 2,8 grader med nuvarande politik. Det var omkring 0,1 grader sämre än ett år tidigare, delvis eftersom USA hade lämnat Parisavtalet.^5,6,7

Den kraftiga El Niño-händelsen gjorde det följande året särskilt varmt. Toppmötet hölls mitt under bränslekrisen (§ 3.1), och kortsiktiga hänsyn vann. Länderna behöll sina mål på papperet, men genomförandet släpade efter. Omkring 2030 översteg uppvärmningen varaktigt 1,5 grader. Under 2030-talet flyttades debatten i kustländer från Bangladesh till Egypten från hur det kunde förhindras till vad skyddet mot havet skulle kosta, och vem som skulle betala.